Här sitter jag och lipar till slutet av Spanien filmen. Är det det vackraste som finns eller är det?
Jag saknar spanien så mycket att jag håller på att dö just nu, fy farao. Har suttit och skrattat ihjäl mig till den och Emmas tal, haha.. å gud.
Men så tänkte jag, är det inte rätt coolt. Inte kunde vi ens föreställa oss att 5 år efter vi strålade samman ute på friidrottsbanorna skulle vi ha vatt ute och rest tillsammans inte minst i spanien (och danmark, plus vietnam för alice och mig), ingått i brödrarskapet, startat en blogg och planerat världens bästa resa brödernas resa. Hittat sina soulmates, eller buddys som emma så fint sa. Det är liksom lite overkligt. Jag blir påriktigt rädd när jag tänker mig en värld utan mina bröder. Emma och Elsa, vi får aldrig mer klaga på friidrott.